Vi fortsätter vårt intervjurace och har den här veckan fått äran att prata med en av hundvärldens mest framstående personer, hund (och människo) psykologen, författaren, föreläsaren och kursledaren aka hundgurun Anders Hallgren. Det här, kära läsare, är stort, bered er på BRA läsning!

Anders, vilken ära att vi får prata med dig. Du är ju en riktig legend i hundvärlden – legitimerad psykolog i över 50 år, ansedd att vara världens första hundpsykolog, givit ut ett flertal hund böcker och hållit ännu fler föreläsningar och kurser, wow! Snacka om att du är hundens bästa vän! I och med att du har varit med så länge måste jag ju ändå börja med att fråga hur du tycker att hundbranschen har förändrats sen du började din karriär inom hundvärlden? När jag började, på 1960-talet var det tuffa tag mot hundar. Det var hårda ryck i kopplet, tagghalsband, hundpiska förekom, slag – helst med en hoprullad tidning, hårda röster. Det enda råd som fanns när en hund hoppade upp på folk i glädje var att sätta upp ett knä i hundens bröst. De hårda råden gällde framför allt stora hundar. Småhundar klarade sig lite lättare undan.

Problemhundar avlivades i de flesta fall. Det fanns några få hundtränare som tog sig an dem och det var mycket hårda tag och slutade ändå vanligen i avlivning. Jag gjorde en undersökning 1968 som visade på en oroande hög frekvens av avlivning. Det kunde räcka med att en hund var skällig för att den skulle mista livet.

I brukshundsvärlden fanns viktiga regler, som till exempel att man aldrig fick berömma en hund när man la den ner. Ordet ”PLATS” (kallades kommando, typisk arv från det militära som lever kvar än idag, tyvärr) skulle hunden uppleva som ett straff. När jag på ett föredrag i Solna-Sundbybergs BK ifrågasatte detta och sa att man visst ska berömma en hund vid platsläggande, höll jag på att bli fysiskt attackerad av en av instruktörerna.

Anders och tax: begynelse-resen

Mitt jobb som hundpsykolog var så ovanligt (fanns ju ingen sån tidigare) att jag blev uppmärksammad i olika tidningsreportage. När folk läste om att man skulle vara snäll mot hundar och inte slå och ryta så märkte jag att de flesta hundägare inte ville vara stränga och hårda, så jag fick mängder med positiva brev och telefonsamtal. Fast uppmärksamheten var inte uppskattad av de som var ledande i hundvärlden, som SKK och SBK. Jag trampade på ömma tår.

Genom tidningsreportage, intervjuer i radio och deltagande i några TV-program på 1970-talet spreds budskapet om att behandla hundar snällt. Det fick en extra skjuts av att barnaga förbjöds under denna period. Snart blev det två grupper, de som förordade en mjuk inställning till hundar och de som förordade stränghet. De senares argument blev snart att man måste vara ”flockledare” över hunden. Det var ett argument som var svårt att slå hål på, men till slut gick det.

I mitten av 1970-talet började jag utbilda folk till instruktörer för mjuka hundkurser och då spreds budskapet ännu mer. 1979 startade jag utbildning till hundpsykolog för ett tiotal elever (Eva Bodfäldt var en av dem) och då spreds även budskapet att hundar med problem gick att bota.

Den här uppdelningen mellan ”mjukisar” och ”hårdisar” har fortsatt ända till våra dagar och lär väl fortsätta länge till. Egentligen är det mest av allt en uppdelning mellan de som har tillägnat sig kunskaper i etologi och psykologi och de som saknar dessa kunskaper. Men jämfört med hur det var på 1960-talet och hur det är idag, så är skillnaden jättestor.

Alltså du måste ju vara alla hundars bästa vän. Vill faktiskt påstå att du är en (mjuk) hjälte! Varför och när valde du att börja jobba med just hundar? När familjens tax, som var mest min, knappt fem år gammal dog i mina armar när jag var fjorton år började jag läsa allt som fanns om rädsla. Hon var nämligen rädd för folk, bilar, starka ljud  ja, allt. Det gav mig skuldkänslor att jag inte kunnat hjälpa henne att komma över sin rädsla. Ute på landet var hon inte rädd, bara i stan där vi bodde. Så jag skolkade när jag kunde och tog bussen ut i närmaste skog. Inte bra för skolarbetet men bra för henne.

Det fanns inte mycket att läsa om rädsla men jag såg rädda djur, främst hundar, och studerade dem när det gick. Under 1960-talet gjorde jag min värnplikt på Hundskolan i Sollefteå och tränade hundar att söka och markera minor. Där var det hård disciplin som gällde, både mot folk och hundar men jag vägrade att vara så sträng. Det visade sig att det gick så bra ändå, så jag fick hållas. Men egentligen fick jag insikten i vad jag ville arbeta med när jag var sexton år. En hundägare med en schäfertik som bodde längre ned på gatan råkade passera just som jag kom ut ur porten. Hon gick alltid med svansen mellan benen och verkade så rädd. Jag frågade om jag fick hälsa på henne men mannen sa att hon var rädd för folk och aldrig vågade gå fram till någon. Jag vet inte vad det var som flög i mig, kanske en instinkt, men jag satte mig på huk halvt bortvänd och verkade upptagen av något i marken. Då kom hon fram och nosade mot mina händer och jag kunde klappa henne lite lätt. ”Otroligt” utbrast mannen ”den här trodde jag aldrig!”. Detta var nog den händelse som fick mig att bestämma mig för vad jag ville göra i framtiden trots mina föräldrars protester, ”man kan ju inte leva på att arbeta med hundar! Skaffa dig en utbildning!” Ja, och sen rullade det på allt eftersom ryktet spred sig att jag kunde hjälpa rädda hundar.

Har du någon gång ångrat dig och tänk att du skulle valt ett annat jobb? Inte en dag, inte en minut, inte ens en sekund har jag ångrat mitt vägval. Att kunna hjälpa hundar till ett tryggt och harmoniskt liv har hela tiden, ända från tiden med min lilla rädda tax, varit en ledstjärna. Visserligen var jag så illa tvungen att ta några arbeten i början eftersom jag inte tog betalt av de hundägare som jag hjälpte. Jag slutade också skolan i förtid för jag vantrivdes och då arbetade jag också på ”vanliga jobb”. Men en dag så visste jag att, det må bära eller brista, men jag ville hjälpa hundar på heltid. Inte sjutton år fyllda hade jag bestämt mig. Välmenande råd från den i realismen förankrade vuxenvärlden var flera: ”Tycker du så mycket om djur så ska du absolut bli jägare (De sa faktiskt det!)”. Eller ”Då ska du bli bonde, så får du vara med djur hela dagarna”. Inget om att jag tar livet av dem för köttet. Eller ”Du ska förstås bli veterinär”. Detta rådet fick mig att besöka veterinärhögskolan, ett besök som avskräckte mig, det var blod och hundar som skrek av smärta överallt.

Efter att ha funderat på psykologyrket så gick jag upp till psykologiska institutionen på Stockholms universitet och kollade på vad de pluggade där. Då visste jag! De var ju precis de ämnen som jag ville fördjupa mig i, inlärnings-, emotions- och socialpsykologi med flera intressanta andra ämnen. Eftersom jag slutat skolan för tidigt (med dåliga betyg), så kunde jag ta upp studierna igen. Nu var jag motiverad och läste in sista ring på ett år och gick ut som A-student och kom in på psykologprogrammet vid universitet i Stockholm. Hade inte en enda tanke på att jobba med människor utan min enda inriktning var att läsa in de här ämnena så jag kunde hjälpa hundar mer effektivt.

När Anders pratar lyssnar man!

Som sagt alla hundars hjälte. Nästan lite slöseri att du inte kunde jobba åtminstone lite med människor med, du hade helt klart gjort underverk där med. Skulle du säga att det är enklare eller svårare att jobba heltid med hund idag jämfört med tidigare när du började din karriär? När jag började fanns det inte så mycket man kunde arbeta med, framför allt inte på heltid, så det blev mest hundar som hobby. Idag finns det många hundyrken att välja på, även på heltid. Ändå rekommenderar jag dem som vill arbeta som instruktör eller hundpsykolog eller andra jobb där man har mycket social kontakt med hundägare, att inte arbeta på heltid med detta. Anledningen är att man blir snabbt utbränd av intensivt socialt arbete. Man behöver regelbunden tid för återhämtning och då ska man vara ledig eller göra något helt annorlunda. Det är också bra om man som instruktör kan variera sina kurser så att det inte blir för enahanda, till exempel att variera mellan att ha valpkurs, kantarellsökskurs och arbeta med en servicehund. Kanske också ha lite privat inackordering på semestertid.

Om du fick ge ett tips till någon som vill börja jobba med hund, vad skulle det vara? Om du brinner för hundar så ska du veta att det sällan är att jobba med hundar utan mest av allt med hundägare. Du måste alltså även brinna för att hjälpa människor. Och jobbet är inte för att du ska skina utan du ska få hunden, matte och husse att skina. Med andra ord så måste du ha en god portion ödmjukhet.

Välj också en utbildning – idag finns flera vägar att nå ett mål. Men utan kunskaper står du dig slätt. Siktar du på att bli hundpsykolog, välj helst en utbildning som erbjuder flera olika lärare som är specialister inom sina ämnen. Undvik distansutbildning för det kan aldrig fungera i ett envägsformat att lära sig detta yrke. Diskussioner, frågor, kritiskt tänkande, utbyte med kurskamrater är viktigare än att bara insupa själva de bokliga kunskaperna.

Kloka råd. Om du även får ge ett tips till någon som vill lära känna sin egen hund bättre, vad skulle det vara? För en hund är en kärleksfull och aktiv relation det naturliga. Hunden har minst femton olika beteenden för att hålla ihop gruppen och se till att relationerna fungerar bra. Det är för att en väl sammansvetsad grupp, i det vilda och ursprungliga, som är utan konflikter fungerar mer effektivt i jakt. De som har bra relationer är alltså mest framgångsrika och har därmed största chanserna att få mat. Bra och vänliga relationer handlar alltså om överlevnad i grund och botten. Det här sitter i våra hundars gener.

Vill du komma din hund närmare och lära känna den i grunden, ska du undvika konflikter, straffande och hård röst. Du ska komma närmare hundens natur och det gör du med vänlighet, närkontakt och att vara aktiva tillsammans.

Vänlighet är avgörande för er samanhållning, vilket är grunden för att ni ska kunna fungera bra ihop. Även om hunden kan vara besvärlig ibland så undvik att gå i konflikt om ett oönskat beteende. När man blir arg säger ifrån och straffar hunden för det den gör så hjälper det ofta bara för stunden. Vanligtvis får man bli arg och försöka straffa samma beteende upprepade gånger. Det visar att straff inte ändrar beteenden långsiktigt, men i stället påverkar det relationen negativt.

Närkontakt, fast på hundens villkor, som att han eller hon får ligga i ditt knä, att du klappar och smeker ofta, åstadkommer en frisättning av det så kallade må-bra-hormonet oxytocin. Det binder individer till varandra och motverkar dessutom stress. Ett bra sätt att åstadkomma en frisättning av oxytocin, förutom att kela, är att massera hunden, helst varje dag. Det finns en närkontakt som är naturlig för människan men inte så bra för hunden och det är att krama. En hund kan uppfatta en kram som provocerande, till och med hotande, speciellt om det kommer från en främmande person.

Att vara aktiva tillsammans är naturligt och viktigt. En hund är relativt passiv eftersom enligt dess natur ska de äldre, de med högre status i familjen (det vill säga du), ta initiativ till aktiviteter. Det är därför hunden vilar när du sitter eller ligger. Den synkroniserar sitt beteende med ditt, enligt sina oskrivna lagar. En hund är ofta passiv inne och då samlar den energi, som ett batteri på laddning. När ni sedan kommer ut på promenad så är den överaktiv, drar i kopplet, skäller mot hundar och hoppar upp på folk ni träffar. Det är således viktigt att du tar initiativ till aktiviteter, inte bara ute utan också inne. Följ ett program med mental aktivering men utan att göra det för mycket. Ett par gånger inne brukar räcka för att hunden ska få utlopp för energi. Är hunden överaktiv ute så kan du aktivera den just innan ni går ut. Att söka ett trettiotal pyttesmå godbitar kan ta hunden 15 minuter, men tar bara dig tre minuter att lägga ut. Och du ser resultatet direkt, hunden är lugnare på promenaden. När ni är ute så kan du med fördel göra några övningar med mental aktivering, då blir han eller hon mindre intresserad av andra hundar och annat frestande och mer fokuserad på dig.

Alla hundars bästa vän!

 Jag vet inte om det är för att det är du som säger det men det låter ju faktiskt helt självklart, alltihop! Kan man använda liknande behandlingsmetoder på människor som på hundar? Det är väldigt likt förutom den verbala delen eftersom vi inte kan förändra hundens beteende genom att prata. Ångesttillstånd påverkar vi på liknande sätt, genom att steg för steg närma oss det som triggar ångesten, som exempelvis träning av skotträdsla, där man skjuter på avstånd och med leksakspistoler som inte låter så mycket och ökar ljudet gradvis. Vid stark ångest och post-traumatisk stress reglerar man upp hundens serotoninaktivitet (serotonin är den signalsubstans som lugnar hjärnan). Människor ger man medicin, så kallade SSRI-preparat (”lyckopiller”). Hundar ger vi extra B-vitaminer och mat som innehåller extra mycket tryptofan (ett äggviteämne), som till exempel äggvita i processad form – torkad, eller kokt. Rå äggvita ska man inte ge till hundar då det kan påverka vitamin B3 negativt. Serotonin bildas av tryptofan + Vitamin B6 och allt finns tillgängligt utan att man behöver ta till medicinering.

När det gäller aggressivitet använder vi oss av ett helhetsperspektiv, det vill säga analyserar så många orsaker som möjligt eftersom det vanligen beror på flera orsaker. Smärta och stress är vanligast. Vanligaste orsaken till smärta är något fel i rörelseapparaten, alltså muskler, leder och rygg. Jag gjorde en undersökning som visade att det är lika vanligt med ryggproblem hos hundar som hos människor, alltså runt 60%. När vi har hittat orsakerna och rättat till dessa, kanske med hjälp av fysioterapeut, försvinner vanligen aggressiviteten. Man behöver alltså sällan träna den aggressiva hunden mer än med aktiveringsövningar och daglig massage.

Kan hundpsykologi alltid hjälpa eller finns det hopplösa fall? Enligt något äldre statistik (1994) från uppföljning av arbete med problemhundar blev 75% av hundarna ”botade”. Idag är frekvensen högre men det har inte gjorts någon mer statistik tyvärr. Jag kan i alla fall säga att prognosen för en problemhund är bra. Dessvärre finns det fall där man inte når ända fram, i några sällsynta fall inte ens en bit på väg. Oftast beror det på att hundägaren inte tränar på det sättet man bett denne göra, eller att man, trots flera veterinärers undersökningar, inte hittar det medicinska fel som man är säker på att hunden lider av. Som hundpsykolog finns inte några hopplösa fall, även om man någon gång tvingas att ge upp.

Fattar, kan tänka mig att det även kan ta tid, precis som när vi människor inte mår bra av olika anledningar, tid man kanske tyvärr inte har som hundpsykolog. Vad är det roligaste med ditt jobb? Det är olika beroende på vad man gör. Är det arbete med en problemhund så är det när man lyckas få fram orsakerna bakom ett problembeteende och får veta att hunden nu fungerar normalt. Är det kurser så är det nog kurserna i kantarellsök för vi, både hussar, mattar och hundar har så roligt.

Sen vill jag nog nämna en sak till som är roligt i mitt jobb, jag är med i en grupp som träffas regelbundet (utom under pandemin) där vi försöker komma på sätt att utveckla hundpsykologin och vårt förhållande till hundar. Som en tankesmedja. Vi har kommit på en hel del intressanta saker som man fått glädje av exempelvis inom djurskyddsarbete. Just nu diskuterar vi hur man kan komma åt människors stora kontrollbehov över sina hundar. För kontrollen minskar hundens egen känsla av kontroll över sin situation, vilket gör den passiv och det kan bli en stressfaktor.

Vad häftigt med en tankesmedja, och viktigt! Vad är det jobbigaste med jobbet då? Det är nog de TV-program som visar tränare som straffar hundar för att komma tillrätta med problembeteenden. Det blir bara symtomträning och ingen hänsyn tas till orsakerna bakom. Det kan ju handla om en hund med smärtor eller en som vilar 22 timmar per dygn och därför blir överaktiv när den är ute. Jobbigt är det också med de hundägare som inte gör som man ber dem och som egentligen inte är så engagerade i sina hundar. Det här visar att hundpsykologarbetet är ett jobb med hundägare till största delen och man måste vara bra på mellanmänskliga relationer. Tyvärr ingår just det inte i utbildningen till hundpsykolog, för det är inget man direkt kan lära ut. Svårast är det för unga tjejer som ska hjälpa äldre män som tror att de vet bättre.

Det är många i hundbranschen som är inne på det där med att hundägaren ofta kan vara svårare att hantera än hunden. Inte minst dem vi har intrevjuat tidigare i bloggen. Man hade ju kunna tänka sig att de faktum att vi människor kan prata med varandra skulle underlättat men det verkar ju faktiskt tvärt om 😀 Vilket jobb skulle du främst rekommendera någon som vill börja jobba med hundar? Det beror helt på vad de själva vill och har läggning för. Jag vet de som bara vill arbeta med hundar och ha minimal kontakt med människor. För dem finns inte så mycket mer än att ha lite hunddagis och inackorderingsverksamhet. För alla andra arbeten måste man känna sig för. Kontakta gärna instruktörer för att vara medhjälpare på lite olika kurser och en hundpsykolog för att gå vid sidan och även hjälpa till men då på villkor att lyssna på hundpsykologen.

Jag vill också slå ett slag för ett intressant och viktigt arbete, nämligen som hundfysioterapeut och massageterapeut. Det finns utbildningar till dessa yrken och man arbetar antingen själv, tillsammans med hundpsykolog eller hos en veterinär. Det är ett framtidsyrke. Även veterinär är förstås ett intressant arbete.

STORT tack för dom tipsen och för att vi har fått prata med dig Anders. Vi gillade dig innan den här intervjun men ännu mer nu. Tror bestämt att du är vår nya idol – alla hundars (mjuka) hjälte!